Om min arbetsvecka var som ett barns skolvecka

Om min arbetsvecka var som ett barns skolvecka så skulle jag gå under. Bli allvarligt sjuk. Förlora mig.

Fem till sex möten per dag. Alla i grupp om 25. I samma rum. Trångt. På rad. Hårda stolar i trä. Ljud. Prat. Så mycket ljud. Så många röster.

En paus på fm. Lunch. En paus på em. Tillsammans med många andra. Alltid tillsammans med alla andra. Och ofta några till. Ibland hundratals. På små ytor.

Göra sina uppgifter. Förstå. Göra. Fråga. Göra rätt. Lära. Och bli bedömd. I varje stund tänka på att någon annan behöver godkänna mig för att det ska vara värt något.

Någon annan har fått kriterier för sin bedömning av mig och kommer se på mig och mina uppgifter utifrån det. Alltid ett granskande öga närvarande. Inte det enda. Men alltid ändå.

Behöva gå på toa. Be om lov. Känna osäkerhet inför svaret.

Många bollar i luften hela tiden. Börja. Jobba. Sluta. Börja. Jobba. Sluta. Om och om igen. Olika uppgifter. Olika ämnen. Om och om igen. Byta. Idag. Och alla andra dagar.

Om jag är 11 år så blir det mer än 12 bollar att hålla i luften. Samtidigt. På en vecka. Vecka efter vecka.

Komma hem. Med fler uppgifter att göra. Arbetsdagen fortsätter inpå kvällen. Läxor. Och prov. Test och förhör. Så att någon annan vet att allt jag jobbat med satt sig som det ska och kan visas upp.

Min chef skulle kräva utantill. På tid.

Samtidigt ska jag skala bort 30 års livserfarenhet. Den som säger mig att det ordnar sig. Den som hjälper mig se mönster och förstå mig själv och min omgivning. Den som låter mig navigera mellan krav och förväntningar med vetskapen om att jag är så mycket mer än det jag gör. Den som hjälper mig välja det som är mitt.

Utan den ska jag vara i detta som gjorts till mitt. Och jag kan inte välja. Jag måste. Kraven är mina att lyda.

Nej. Jag skulle inte klara det. Inte en chans. Många barn gör det inte heller. De försöker tala om att det har blivit fel. Att vi vuxna har tappat det, för det var inte så här vi skulle ha det.

Eller?