Om min arbetsvecka var som ett barns skolvecka

Text: Marie Stenman
Design & illustration: Per Axbom

Om min arbetsvecka var som ett barns skolvecka så skulle jag gå under. Bli allvarligt sjuk. Förlora mig.

Streckgubbe. Stressad och överväldigad.
Klassrum ovanifrån. 25 elever med bänkar och symboler som visar att det är stökigt och rörigt.

Fem till sex möten per dag. Alla i grupp om 25. I samma rum. Trångt. På rad. Hårda stolar i trä. Ljud. Prat. Så mycket ljud. Så många röster.

En paus på fm. Lunch. En paus på em. Tillsammans med många andra. Alltid tillsammans med alla andra. Och ofta några till. Ibland hundratals. På små ytor.

Skiss av skolbyggnad och massor av elever uppifrån. Tre klockor i toppen av bilden.
Streckgubbe sitter vi bord, skriver på ett paper och svettas. Ser besvärad ut.

Göra sina uppgifter. Förstå. Göra. Fråga. Göra rätt. Lära. Och bli bedömd. I varje stund tänka på att någon annan behöver godkänna mig för att det ska vara värt något.

Någon annan har fått kriterier för sin bedömning av mig och kommer se på mig och mina uppgifter utifrån det. Alltid ett granskande öga närvarande. Inte det enda. Men alltid ändå.

Streckgubbe sitter vi bord, skriver på ett paper och svettas. Ser besvärad ut. Bredvid står fantasifigur med stort öga och tittar på.
Streckgubbe som är kissnödig och räcker upp handen. Nervöst uttryck.

Behöva gå på toa. Be om lov. Känna osäkerhet inför svaret.

Många bollar i luften hela tiden. Börja. Jobba. Sluta. Börja. Jobba. Sluta. Om och om igen. Olika uppgifter. Olika ämnen. Om och om igen. Byta. Idag. Och alla andra dagar.

Streckgubbbe med ryggsäck som stressar runt en bana med utplacerade flaggor. Papper flyger ur ryggsäcken.
Streckgubbe som ser yr ut och bollar 11 bollar i luften

Om jag är 11 år så blir det mer än 12 bollar att hålla i luften. Samtidigt. På en vecka. Vecka efter vecka.

Komma hem. Med fler uppgifter att göra. Arbetsdagen fortsätter inpå kvällen. Läxor. Och prov. Test och förhör. Så att någon annan vet att allt jag jobbat med satt sig som det ska och kan visas upp.

Streckgubbe som sitter uppe på kvällen och pluggar vid ett bord. Ser trött och yr ut.
Streckgubbe som svarar på frågor på tid som mäts med timglas. Fantasifigur med stort öga tittar på.

Min chef skulle kräva utantill. På tid.

Samtidigt ska jag skala bort 30 års livserfarenhet. Den som säger mig att det ordnar sig. Den som hjälper mig se mönster och förstå mig själv och min omgivning. Den som låter mig navigera mellan krav och förväntningar med vetskapen om att jag är så mycket mer än det jag gör. Den som hjälper mig välja det som är mitt.

Streckgubbe som ser lite och osäker ut, med en skugga bakom som visar ett ansikte med trygg och självsäker min.
Streckgubbe som går framåtlutad och nedslagen. Stor hand pekar mot huvudet på streckgubben.

Utan den ska jag vara i detta som gjorts till mitt. Och jag kan inte välja. Jag måste. Kraven är mina att lyda.

Nej. Jag skulle inte klara det. Inte en chans. Många barn gör det inte heller. De försöker tala om att det har blivit fel. Att vi vuxna har tappat det, för det var inte så här vi skulle ha det.

Streckgubbe som blir släpad och spjärnar emot med fötterna. Känslorna ilska, sorg och förvirring blandas.
Samma streckgubbe som först på sidan. Stressad och överväldigad. Och uppgiven.

Eller?


Dela sidan. Den vill hjälpa fler att förstå.